Detta är ett blogginlägg

Senaste valrörelsen, litet som 1:a världskriget

1:a världskriget utkämpades med nya vapen och metoder inom ramen för ett gammal världsbild. Efter fredsslutet visste egentligen ingen vem som vunnit, förlorat eller varför. Efter krigsslutet utbredde sig ett stort vakuum där alla tidigare auktoriteter hade svårt att orientera sig.

Senaste valrörelsen utspelade sig mellan politiska konstellationer som ingen, inte ens de inblandade, trodde skulle ha någon verklig betydelse efter valet.

Sociala medier och olika former av massmedia kom att istället för partierna själva, skapa den kontext i vilken valrörelsen utspelades. Alla partiledare uppträdde kontinuerligt i någon av dessa forums arrangerad debatt. Där upprepande intill trötthetens eller löjets gräns (stryk det som inte önskas) samma innehållslösa och till inte förpliktigande fraser.

Någon som kommer ihåg något vallöfte av relevans?

Så kom då valresultatet efter vilket alla inblandade, med en likartad liturgi om än med litet varierande motiveringar utropade sig till segrare. Detta inför en i bästa fall likgiltig menighet, men de som där och då kunde uppbåda något engagemang funderade redan över fortsättningen.
Det bedövande vakuumet inträdde och har nu varat i snart tre månader.

I vakuumet utspelar sig vad som bäst kan liknas vid en teatral ”sängkammarfars”. Ledare för olika partier som före valet svor varandra evig (nåja) trohet, vandrar i media in och ut ur verkliga eller imaginära dörrar vilka man verbalt slår och smäller i.

Talmannen har gått från att vara en rituell process skötare, till någon som alla dessa politiska företrädare som före valet sökte ansvaret för att ”regera”, har abdikerat inför. På något sätt framstår han som ANSVARIG för att skapa en regering. Inte den procedur- och formalia ansvarige han enligt regeringsformen är.
Bilden av en svans som viftar på hunden blir tydlig.

Istället hänvisar dessa ”mandom och morske män” och någon kvinna, alla frågor som har med själva regeringsbildandet att göra till honom. Detta, när frågan ”vad händer nu?” kommer på tal igen efter ytterligare ett misslyckande. Partiföreträdarna tycks ha fått för sig att regera är ett läggspel där makten skall sökas genom minsta gemensam nämnare. Misslyckat? Igen? Ta det med talmannen. ”Don´t put the blame on me”!
Bilden av Mony Phytons ”The life of Brian”, där ansvaret flyttas till den stenade genom ett gemensamt återupprepat ”him, Him. HIM!”, kommer för mig.

Centerns Annie Lööf tycks i allt sitt krumbuktande ha förväxlat aktivitet, med förmåga och insikt. Hon skulle sondera utifrån sakfrågor minsann. Detta istället för fokus på statsministerposten och såg därigenom ”andra” möjligheter. Vem försökte hon lura med detta? Trodde hon på fullt alvar att det var någon av de berörda som INTE var till 100% uppdaterad på de övriga partiernas ståndpunkt i olika sakfrågor? Vi har ju just haft en valrörelse, innehållslös det skall tillstås, men de olika partiernas positioner kunde inte gått någon förbi. Mer än möjligen Annie Lööf.

Försök frammana bilden. Annie kommer in till Löfven eller Kristersson och säger, ”Har du tänkt på att m / s kanske skulle kunna dela denna er uppfattning i denna sakfrågan utan att ni vet om det?” Patetiskt!
Efter att ha röstat ”rött” till den statsministerkandidat hon försvurit sig till hela valrörelsen, så harmades hon i sitt innersta att ingen av s / m skulle kunna rösta ”gult” för valrörelsens den andra av huvudmotståndare. I och med detta språkbruk reducerades även regeringsbildandet plötsligt till färgkombinationer. Litet som i kvasiledarskapsböckerna ”Omgiven av idioter” med flera. Trams!

Kan det bli banalare?
Och, kunde ingen politisk reporter ställt den uppenbara frågan ”Vilken sakfråga inbillar du dig innehåller en okänd dimension för motståndaren?” Detta i stället för att naivt spekulera om hon hade ”ett ess i rockärmen”.

Min analys är tyvärr att nuvarande vakuum inte kommer att lösas genom en mogen och insiktsfull analys av läget. Insikten att det är en förkrossande borgerlig majoritet i riksdagen.
Partiers uppgift, hyperkondencerat, är att formulera politiken, vinna val och skapa majoritet för genomförande av politiken. Den borgerliga regeringsförklaring som Ulf Kristersson skulle kunna presentera skulle i allt väsentligt kunna genomföras. Det är det som är politik.

Att söka stöd för en uppfattning och därefter så långt som möjligt få gehör för densamma så att den blir beslut. Lag.

Att förfasa sig över ett SD stöd i riksdagens omröstningar är billigt publikfrieri, men framförallt en bristande insikt om på vilka arenor man skall utkämpa vilka slag.

Jag vill vara tydlig med att jag i grunden tar avstånd från det mesta SD står för. Allt ifrån deras människosyn, till deras inskränkta förhållande till internationellt samarbete, över till deras förakt för den liberala demokratin. Men… det devalverar inte värdet på deras röster för sunt borgerliga förslag.
För… de är inne i riksdagen.
Vill man göra något åt det sakförhållandet skall man vinna över dem, reducera dem, i valrörelser.
Om man misslyckas med det får man böja sig för ett av två faktum: '
- Antingen har de rätt i sak, i vart fall i de väljares begreppsvärld som röstat på dem;
- Eller så hade de bättre argument. Oavsett vilket så är riksdagen och striden om regeringsmakten INTE ett forum att kompensera för det misslyckandet.

Nu skall de utnyttjas så långt det går för att genomföra en för landet sund politik.
På det sättet tvingas de också att i verkligheten ta ställning i viktiga sakfrågor.

Politik är, enligt min egen erfarenhet, ytterligt sällan val mellan rätt och fel. Det är en ständig avvägning mellan motstridiga intressen. Där det oavsett vilken ställning man än intar i en sakfråga, alltid finns en opinion emot.

Att kompensera för misslyckanden i valrörelsen visavi SD genom att försöka neutralisera dem i riksdagen, med en förlamad regeringsmakt som följd, är inte bara felaktigt i sak. Det är dessutom dumt. Dumt då det ger dem möjligheten att distansera sig från konsekvenser av i stort sett alla beslut och därmed alltid få en möjlighet att liera sig med den alltid, i alla beslut närvarande missnöjda opinionen. Dubbelfel alltså.

Min värsta farhåga är att klarsyn inte skall komma att lösa upp nuvarande vakuum. Istället likt förhållandena efter 1:a V-kriget måste det lösas i en ny drabbning. Där kommer SD att dansa på övriga partiers gemensamma misslyckandes grav. Risken föreligger uppenbart då, att de liksom jag, vilka före senaste valet förutspådde SD som största parti skall bli sannspådda. Vi hade fel men kan komma att får rätt. Det är INTE en upprättelse jag önskar.

Så, se nu för böveln till att samla ihop borgerligheten. Regera kraftfullt och framsynt.

Avlöva därmed SD sin särställning inför nästa ordinarie val. Utnyttja därigenom den svaghet alla populistpartier har inneboende då de av opportuna skäl återkommande kommer att rösta mot bättre vetande.

Det är en investering i väljarnas förtroende, i de viktiga beslut som måste tas inför de stora samhällsomställningar som väntar runt hörnet samt en investering i ett reducerat SD i nästa val.

Det omvända kommer i framtiden tyvärr, riskera att visa sig vara förödande.

Jörgen Hansson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Carina » Mina Blogginlägg:  ”Av eld kommer eld. Något latinskt uttryck jag läste någon dag innan valet. Så r”

  • Arne Tillberg » Detta är ett blogginlägg:  ”Hej Jörgen , jag tycker att detta är väldigt gediget o proffsigt ! Ser fram emot..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln